Funkis – stilhistoria

Det skulle synas att det nu byggdes på ett annat sätt än tidigare. Armerad betong möjliggjorde mer öppna fasader och mer varierade planlösningar, liksom djärvare former på både vertikala och horisontella ytor. Andra nya material var masonit och rostfritt stål.

Materialen och arkitekturen i centrum

En annat, betydelsefullt karaktärsdrag var avståndstagandet från onödiga och påklistrade ornament. Nu skulle man förlita sig på byggnadsmaterialens inneboende egenskaper. Utsmyckningar som stuckatur, kraftigt profilerade snickerier och avbildande mönster, till exempel klassicerande snickeridetaljer eller växtornamentik, var näst intill bannlysta.

Trots avståndstagandet från ornamenten, ville man naturligtvis dekorera. Genom att lägga extra stor omsorg på utformningen av byggnadselementen, fick funktionalismen sitt sparsmakade och balanserade formspråk. Varje detalj och yta detaljstuderades till sin yttersta fulländning. Entrédörrar, smidesräcken, rumsproportioner, ljusknappar, materialmöten, färgytor och trädgårdsväxter – allt skärskådades, för att på bästa sätt bära fram den egna inneboende skönheten, var och en för sig och tillsammans som en helhet.

Funktionalismens genombrott

Redan i slutet av 1920-talet hade funktionalismen etablerat sig i Sverige, men presenterades på bred front för svenskarna under sommaren 1930 genom Stockholmsutställningen på Djurgården i Stockholm. Där visades villor och lägenheter, möbler och porslin, liksom bilar och maskiner. Efter den sommaren var funktionalismen en realitet för svenska folket. De första åren var de funktionalistiska idealen stränga och dogmatiska, för att mot slutet av 1930-talet mjukas upp och försiktigt åter förses med ornament, till exempel i form av mjukare former på snickerier och smide samt svagt skönjbara geometriska mönster i gardiner och tapeter.